Skip to content

Verksamhetsorganisering

 

Rubriker:

Fysisk planering av förskolor,  Indelning av barngrupperna, Barngruppens storlek / personalantal,  Höst- och vårstart, Förskolans storlek, Ledningsfunktion, Start av ny förskola, Anpassa till växling i årskullarnas storlek, Vikariesystem

 

Barn2

Nyhetsnotis:

11 december 2013

Idag meddelar Skolverket att man avskaffar rekommendationen om högst 15 barn i förskolegrupperna ”eftersom den ändå inte följs” (sic!). Nu är genomsnittet 16,9. Alltfler grupper har fler än 21 barn. Då räknas dessutom de s k 15-timmarsbarnen endast som ett halvt barn(!), åtminstone i Göteborg.

Som en liten försmak

för att ge en uppfattning om min almänna inställning till förskoleverksamhet vill jag citera utdrag ur en tidningsartikel från Svenska Dagbladet, maj 1991. Det är ju ett tag sedan men jag är rädd att den ännu är aktuell, även om det troligen har blivit bättre på den här punkten sedan dess:

Barn hindras från att leka
Rutinerna på dagis avbryter barnens kreativa påhitt
– Är inte dagis slut snart så jag får gå hem och leka, frågade sexåringen.
En välgrundad undran från ett vanligt svenskt förskolebarn, enligt docent birgitta Knutsdotter Olofsson. Barnen får sällan tillfälle att utveckla sin fantasivärld eftersom de vuxna inte visar sin uppskattning av leken, inte stimulerar till lek, inte ser till att det finns tid, ostördhet och vrår för lek…
I rapporten ’Varför leker inte barnen’ (HLS fölrag) ger hon sina svar på titelns fråga. Boken är en redovisning av den fantiserande låtsaslekens oerhörda betydelse för barns utveckling, och samtidigt en vädjan om att leken skafå sin rättmätiga plats i barnens vardag.
Det är inte själva institutionsmiljön som är hindret, Säger Knutsdotter Olofsson. I den gamla kindergarten med få vuxna och stora barngrupper lektes det mycket.
Hindret är att man tror att pedagogiken når barnen via de vuxenstyrda aktiviteterna, att det är de som får barnen att lära och utvecklas.
Barn som inleder en låtsaslek avbryts ständigt av samlingar, måltider, av att kallas till temagrupper… tas på promenad eller av att rummen där de leker ska städas…”

Andra sidan av samma mynt är föräldrar som frågar: ”Kan Pelle vara ledig i morgon? Jag hoppas han inte missar för mycket.” Många föräldrar behöver stärkas i insikten om att det är de själva som är allra viktigast för barnen.

Observera att jag anser att det är den uppifrån kommande ”skolifieringen” av förskolan i kombination med dålig organisering, ekonomiska nedskärningar och olämpliga lokaler som bär huvudansvaret för dessa brister, och inte i första hand personalens oförmåga eller oförståelse.

Fysisk planering av förskolor

För ett antal år sedan var jag åhörare på ett informationsmöte som stadsbyggnadskontoret höll om byggande av fler bostäder genom förtätning i min stadsdel.
Jag ställde då en fråga om vilka planer som fanns på nya förskolor (köerna var redan långa), men fick då svaret:
”Det får du fråga de som är ansvariga för förskolor i stadsdelsnämnden om.”
Det är naturligtvis inte underligt om det uppstår platsbrist när samordningen och framförhållningen är obefintlig. (Jag är medveten om att detta problem mest gäller expanderande orter / stadsdelar.)
Naturligtvis ska en plan för förskoleutbyggnad ske parallellt med den övriga stadsplaneringen. Nu skyller man förseningarna på svårighet att hitta lämplig mark och på överklaganden av detaljplaner. Och allt större andel av förskolorna hamnar i tillfälliga lokaler (max 10 år).
Det är ingen större svårighet att göra någorlunda tillförlitliga prognoser för antalet förskolebarn i ett område, men man måste också ha lite marginaler, och flexibilitet kan skapas genom samordning med skolan.
De monteringsfärdiga byggnaderna (”baracker”) kan i och för sig fungera tillfredsställande, men i längden blir det mycket dyrare att hyra tillfälligt och flytta omkring. Dessutom är tomterna ofta inte särskilt lämpade och lekgårdarna blir alltför små.
Och lägenhetsförskolor som var vanliga tidigare är ett ännu sämre alternativ ur alla aspekter.

Det är också viktigt att på ett tidigt stadium involvera förskolepersonal som arbetar ”på golvet” direkt i planeringen. Nyligen inträffade i Göteborg vid beställning av en ny förskola att det blev ett missförstånd mellan beställare och leverantör av moduler så att varje avdelning blev 30 kvadratmeter mindre än vad som egentligen var tänkt. Detta hade knappast hänt om personal fått studera ritningarna!

Indelning av barngrupperna   (Se hela avsnittet)

Historisk bakgrund: ”Avdelningen blev också den planeringsenhet som uppbyggnaden av administration, dimensionering av personal osv. baserades på. Även andra normer som Svensk byggnorm och Arbetarskyddsstyrelsens anvisningar förutsatte att barnstugor var indelade i avdelningar… Den fysiska indelningen i självständiga avdelningar hade sin motsvarighet i verksamheten. 15 jämnåriga barn blev därför ganska isolerade tillsammans med ett par vuxna… I 1968 års barnstugeutredning hade företrädarna för en pedagogisk nydaning för första gången fått ett avgörande inflytande… Man föreslår en indelning i syskongrupper (åldersintegrering) som ska samverka med varandra. I lokalerna medför detta att gruppernas egna utrymmen, ”hemvisten”, görs mindre än avdelningarna och att (resten) utnyttjas gemensamt i den så kallade lekhallen.” (MAFF 1986, s 89) Men från och med 90-talet har man på en del håll gått tillbaka till uppdelning efter ålder.

Barngruppens storlek / personalantal   (Se hela avsnittet)

Barngruppernas storlek och ålderssammansättning i kombination med personalantalet är av avgörande betydelse för verksamhetens kvalitet inom barnomsorgen. Ändå verkar det inte finnas några genomtänkta överväganden bakom den traditionella indelningen i avdelningar eller de förändringar som genomförts under 90-talet. Under 70- och 80-talen låg barnantalet oftast på 12 – 16 med 3,5 – 4 personal. Under 90-talet har gruppstorleken i genomsnitt ökat kraftigt till ca 14 – 24 barn på 2,5 – 3 personal i samma lokaler. Under de sista decennierna har också sexåringarna förts över till skolan (eller bildat särskilda förskoleklasser i anslutning till förskolans lokaler), vilket självklart har sänkt medelåldern på de kvarvarande barnen . Förskolans lokaler är sällan utformade för att passa för något omfattande samarbete mellan avdelningarna.

Förslag: Starta försöksverksamhet med basgrupper bestående av ca 8 -– 12 inskrivna barn på två personal, sammanförda i enheter på 4 – 8 basgrupper.

Höst- och vårstart   (Se hela avsnittet)

Som det nu fungerar blir nya förskoleplatser tillgängliga nästan enbart i samband med skolornas höstterminsstart. (Undantagen är endast vid utbyggnad av nya förskolor och vid den ”överinskrivning” som ibland förekommer under vårterminen på grund av att de barn som redan finns på förskolan då hunnit bli något äldre.
Samtidigt säger lagen att alla barn över ett år har rätt till förskoleplats om föräldrarna har behov av det (genom arbete eller studier) och denna plats ska erbjudas inom senast fyra månader. Men barn som fyller ett år på hösten får ofta ingen plats förrän påföljande höst, då barnet är närmare två år och föräldrarna kan ha väntat upp till elva månader!
För att i stor utsträckning eliminiera bland annat detta problem föreslår jag:
Införande av skolstart för grundskolan både höst- och vårtermin!

Förskolans storlek

Det finns utan tvivel en optimal storlek för en förskola, åtminstone en nedre och en övre gräns för barnantalet, som förskolan bör hålla sig emellan för att fungera så funktionellt som möjligt och samtidigt kunna hålla en rimlig ekonomisk effektivitet.
I detta sammanhang definierar jag en förskola som en lokalmässigt sammanhållen enhet (inkl. utemiljön) som bedriver en gemensam verksamhet. Det är ingenting som hindrar att man skapar en större förskoleenhet, men i så fall bör den delas upp i helt självständiga delar med ”vattentäta skott” emellan: Separata lekgårdar, helt separata entréer och separata personalgrupper.
Följande begränsar maximal storlek:
* Eventuella främmande, obehöriga personer måste kunna identifieras av personalen med hänsyn till barnens säkerhet.
* All personal bör ha möjlighet att känna all övrig personal till namn och utseende.
* I så hög grad som möjligt bör även barnen ha möjlighet att lära sig känna igen barn och personal också från andra avdelningar/ hemvist än den egna. Detta bidrar till trygghetskänslan, att befinna sig i en känd miljö.
För att tillgodose detta uppskattar jag att barnantalet på en förskola aldrig bör överstiga ca 80 barn.
Inklusive personal och föräldrar som hämtar och lämnar kommer då ändå bortåt 200 personer regelbundet att vistsas på förskolan.

Följande ger minsta storlek:
* Risken för att all ordinarie personal är frånvarande samtidigt. Detta skulle leda till alltför stor otrygghet för barnen och naturligtvis praktiska problem.

* Av pedagogiska skäl är det önskvärt att varje barn lyckas finna en lekkamrat i likartad ålder/ mognadsnivå.

* Av ekonomiska skäl är det en fördel om kostnader kan delas upp på tillräckligt många förskoleplatser.

Därför bör varje förskola planeras för minst 20 barn. Givetvis kan det bli nödvändigt att göra avsteg från detta i glesbygd. I dessa fall kan dock förskoleverksamheten samordnas med sex – åttaåringarna.

Ledningsfunktion

Idag är det inte ovanligt att en enhetschef inom skola/ förskola har ansvar för 50 anställda. Experter på arbetsledning rekommenderar ett tak på ca 20 anställda per chef.
Förskolor är av allt att döma en av ytterst få typer av arbetsplatser där det numera (åtminstone på större orter) oftast inte finns en närvarande chef på arbetsplatsen. Detta är problematiskt eftersom det dels leder till att förskollärare tvingas ta ansvar för sådant som inte ingår i deras ordinarie arbetsuppgifter. Vid en akut krissituation vet man inte heller vems beslut man ska följa om det finns olika uppfattningar inom personalen. Dels leder det lätt till att det uppstår en kultur av informellt beslutsfattande. Någon utser sig själv till ”chef” utan att vara det.
När sedan den formella chefen ska fatta beslut om t ex individuell lönesättning, förändringar av det pedagogiska innehållet i verksamheten eller komma med lösningsförslag på personalkonflikter tvingas hen göra det utan tillräckliga bakgrundskunskaper. Ett personalmöte var fjärde vecka kan inte ersätta en kontinuerlig närvaro.
Därför är det lämpligt att återinföra en pedagogisk chef/ föreståndare på varje förskola. Hen kan givetvis på deltid även arbeta i barngrupp om arbetsuppgifterna som föreståndare inte fyller ut arbetstiden. En sådan kombinationstjänst leder antagligen också till bättre förståelse för villkoren för det dagliga arbetet.

Start av ny förskola   (Se hela avsnittet)

Att starta en ny förskola är ett omfattande projekt. Det bör inte ske utan mycket noggrann planering. Om bakgrunden är att verksamheten på orten i fråga ska expandera, så sker detta idag tyvärr oftast genom att helt nyanställd personal sätts att ta han om en barngrupp där alla eller nästan alla barnen är ”rookies”, dvs de har inte tidigare gått på förskola. Detta är ett dubbelt misstag.
För det första gör bristen på förskolärare att det är mycket svårt att få tag på erfarna pedagoger vid utannonsering av nya tjänster. Ofta ”draftas” (för att låna ytterligare en hockeyterm) många redan på utbildningen innan de hunnit få ut sin examen.
För det andra är nästan alla de barn som står först i kön för förskoleplats mellan ett och två och ett halvt år.

Anpassa till växling i årskullarnas storlek

Antalet förskolebarn inom ett visst upptagningsområde fluktuerar alltid över åren och decennierna. Detta beror på nativiteten samt in- och utflyttningstakt av barnfamiljer.
Eftersom politikerna numera är extra noga med att hålla verksamheten så ”slimmad” som möjligt vill man inte tillåta några halvtomma lokaler. Då lägger man hellre ner en förskola, även om den sannolikt kommer att behövas fem, tio år senare.
När det sedan kommer en babyboom saknas lokaler för ettåringarna. Samtidigt har de årskullar som varit mindre nu hunnit upp i skolåldern, med tomma skollokaler som resultat.
Jag har erfarenhet av att man i detta läge bygger om delar av skolbyggnaden till lokaler för en eller ett par småbarnsgrupper till stora kostnader, och med konsekvensen att småbarnen får en toftig och/eller olämplig utemiljö.
I stället kan man använda sexåringarna som buffert: förskoleklasser kan mycket väl använda de vanliga förskolelokalerna, men kan även mycket lättare än småbarnen använda skolans lokaler utan några särskilda ombyggnationer. De kan t ex äta i den vanliga skolbespisningen (Som vi i Göteborg kallar ”bamba”).

Vikariesystem

Att hoppa in som tillfällig vikarie, snabbt kunna knyta an till barngruppen och kollegerna, direkt kunna ”läsa av” stämningen och var hen gör mest nytta är ingen lätt uppgift. Därför bör den inte systematiskt anförtros till de minst erfarna, som endast anmält sig till vikariepoolen för att få lite extrainkomster under studierna eller är helt utan relevant utbildning och bara råkat bli arbetslösa.
Visserligen bör det finnas en vikariepärm på varje arbetsplats där vikarien kan få en överblick över vilka rutiner som gäller på just den platsen. men det räcker inte.
Många arbetslag avstår hellre från att ta in en vikarie än att riskera få en som inte bedöms göra så mycket nytta (och det kanske inte ekonomiavdelningen har något emot). Men detta sliter naturligtvis i längden på personalen, och barnen är de som blir mest lidande.
I stället bör det finnas ett tillräckligt stort antal tillsvidareanställda med fast placering som vikarie inom ett begränsat område.
Detta bör vara en placering man själv söker sig till, som gärna ger ett extra lönepåslag, och väljs ut till endast om man bedöms särskilt lämplig. På detta vis behöver timvikarier endast tas in vid frånvarotoppar (under influensaperiod etc).

Långtidsvikarier bör också i möjligaste mån kunna undvikas, åtminstone där det sammanlagda antalet tjänster är stort. Om en ordinarie personal t ex ska vara föräldraledig eller ha tjänstledigt för studier ett år är det normala idag att vakansen annonseras ut som ett vikariat. Detta leder automatiskt till att man får färre sökande, och att det är svårare att få tag på en lika meriterad. I slutändan leder detta system ofta till långa kedjor av vikarie för vikarie osv, samt massvis av tjänstlediga, som ofta inte alls söker sig tillbaka till samma arbetsplats.

Jag har arbetat på en avdelning där vi tvingades byta en personal varje termin pga detta system. Oftast handlade det om personal som sökte ett vikariat eftersom de ändå planerade att ta barnledigt ganska snart. Barnen och verksamheten blir lidande av täta personalbyten. Det är viktigare med kontinuitet i arbetslaget än att alla tjänstlediga har rätt till att återvända till exakt samma arbetslag.

Barn4

Annonser
%d bloggare gillar detta: