Skip to content

Inredning

Rubriker:

Matbord,  Sittplatser vid matbord, Husgeråd, I barnentrén, Skötrum, Förvaring – lek, Övrig förvaring, Anslag-skyltar,  Namnskyltar för barnen,  Leksaker, Barnböcker, Uteleksaker, Barnvagnar                                                                                                         

B4

Matbord

Minst ett matbord behöver ha plats för minst sju barn och en personal. Det kan vara en ensam personal vissa måltider och då är det bäst om alla kan sitta vid samma bord. Bordet behöver då vara minst 80 x 150 cm, eventuellt ovalt. Är det bredare blir det svårt att nå att hjälpa barn på motsatta sidan, och är det smalare blir det trångt om plats att duka.

Avdelningens barn behöver ändå kunna fördelas jämnt på pedagogerna, så med tre personal ska det finnas (och finnas plats för) tre matbord som barnen kan fördelas jämnt emellan.

Matbord ska ha normal vuxenhöjd eller något lägre (68 – 70 cm), gärna rundade hörn, inte ha någon sarg längs ytterkanterna eftersom detta omöjliggör för de minsta barnen att sitta tillräckligt högt och samtidigt få in knäna under bordet. Dessutom bör konstruktionen vara sådan att bordsbenen inte hindrar ben eller inskjutande av stolar. Gärna pelarstativ (som också underlättar städningen). FIG!

Bordsytan bör utgöras av något ljuddämpande material (t ex Frimeko, Linoleum Akustik, Tapiflex Akustik, Wesco), som både är mjukt och lätt att hålla rent. Om man ännu inte har sådana bordsskivor rekommenderas filt + vaxduk (ordentligt fastgjord, t ex med häftpistol på undersidan) för att skapa en tillfredsställande ljudmiljö. Men allra bäst effekt på ljudmiljön har en minskning av barnantalet. Till och med en måttlig minskning från 17 till 15 har stor effekt. Observera att vissa av bordsytorna på de bord som säljs inte tål hett vatten, vilket givetvis är en nackdel. För att underlätta ommöblering är det alltid en fördel om möblerna inte är för skrymmande och tunga. Vid t ex föräldramöte eller jullunch vill man kanske sitta alla tillsammans.

Sittplatser vid matbord   (Se hela avsnittet)

Följande krav bör ställas på sittplatserna:

* Så stor andel av barnen som möjligt ska kunna använda samma slags stolar för att minimera behovet för personalen att flytta omkring stolar eller justera inställningar. Jag rekommenderar att man avstår från att märka stolarna med barnens namn – detta skapar bara onödiga stolflyttningar. Om ni har fasta placeringar – sätt upp en placeringkarta på väggen istället.

* Så stor andel av barnen som möjligt bör kunna sätta sig själva och kunna komma tillräckligt nära bordet.

* Barnet bör kunna sitta tillräckligt högt upp i förhållande till bordet – bordsskivan i armbågshöjd är lagom.

* Golvet under och kring bordet måste vara lättstädat. Sopning eller våttorkning måste ske flera gånger om dagen. Men stolar ska aldrig lyftas upp på matbordet – man tar med sig golvsmutsen upp, och det är en onödig arbetsbelastning för personalen! Av detta följer att a) normalt endast barn under två år behöver sitta i särskild barnstol med bygel, och måste lyftas i och ur av personalen, b) det allra bästa alternativet för övriga barn är bänkar som är fastmonterade direkt i bordets stomme.

Husgeråd

Vid inköp av glas, tallrikar, bestick osv – tänk för det första på att välja så få olika sorters produkter som möjligt. Därigenom undviks onödigt sorteringsarbete. Exempelvis räcker det med en enda storlek på matgafflar och knivar. De minsta barnen behöver ingen kniv, däremot en liten matsked. Generellt bör porslin, glas (som håller att tappas) och metall användas – plastmaterial blir snabbt repat och/eller skadat i diskmaskinen och därigenom ohygieniskt. Djupa tallrikar är betydligt lättare än rundade skålar att placera ut på diskbacken. Uppläggningsbestick och barnbestick kan med fördel ha en ”hake” så att de inte glider ner i maten så lätt.

GlasVill man undvika att barnen alltför ofta välter ut sin dryck bör man välja ett glas (ej plastmugg) med bred fot och tillräcklig tyngd. De ska ändå vara stapelbara.

Tillbringare för måltidsdryck bör vara ganska små (max 1 liter) så att barnen lättare kan hälla upp själva. Plastmuggar kan förbehållas utflykterna.

Haklappar

Det finns för- och nackdelar med de olika slagen. * Haklapp av hårdplast fångar bättre upp spilld mat eller dryck, men om barnet sitter för lågt försvårar den att nå in över bordet, och är den för bred nedtill hindrar den barnets armbågar. Försök hitta en smal modell. * Haklapp av mjukare plast måste knytas och knytas upp och är svårare att diska, men den kan vara bra att ha som alternativ för de barn som ”vägrar” ha på sig en hård.

I barnentrén

Stövlarna kan man eventuelt ha på ett särskilt ställ längs väggen alldeles innanför dörren tillsammans med en stövelknekt, så drar barnen av sig dem direkt.

Överblivna kläder. Det behövs en särskild uppskyltad plats (plastback el. likn.) i hallen för barnkläder som man inte vet vem de tillhör. Föräldrar uppmanas visserligen alltid att märka alla persedlar, men detta försummas ofta. Själv anser jag att man istället för att tjata på föräldrarna kan använda en permanent märkpenna och skriva barnets initialer på baksidan av tvättrådslappen. Det tar några sekunder, den tiden har man igen många gånger om senare och hittills har inga föräldrar klagat.

Placera ingenting uppepå torkskåpet! (Brandsäkerheten)

Skötrum

Om ni har många blöjbarn – gör en byteslista i form av en ram med vågräta snören med knoppar som kan flytta längs snörena. Knoppens läge får sedan visa om man bytt på det barnet ingen, en eller två gånger den dagen. Det är betydligt smidigare än att pricka av med en penna.

Avstå i så hög grad som möjligt från pottor! Det binder upp personal i onödan som måste vänta på att barnet blir klar (man kan av hygienskäl naturligtvis inte ha använda pottor stående), barnen kan lika gärna vänja sig vid wc-stol direkt.

Förvaring – lek   (Se hela avsnittet)

Generellt för all förvaring för barn- och vuxenmateriel och i kök gäller följande råd: Märk tydligt upp exakt plats för allting, annars uppstår snabbt oöverblickbarhet och röra. En kan inte hitta det en söker, och vikarier tvingas fråga i onödan.

Allt som barnen använder bör delas in i någon av två kategorier: a) det som barnen ska kunna ta själva, b) det som barnen inte ska kunna ta fram själva. Orsaken är dels att barnen inte ska klättra eller behöva be personal ta fram sånt som de utan problem kan använda, dels att allt som är farligt (för alla eller de minsta barnen) måste förvaras utom räckhåll. Den första kategorin material kan man förslagsvis ha i fristående hurtsar i kombination med plastbackar. (Tänk på att plastbackarna bör vara tillräckligt starka för att barn ska kunna stå och sitta på dem uppochnervända, vilket de kommer att göra.)

Hurtsarna kan gärna vara lätt flyttbara och utan mellanrum mellan nedersta planet och golvet för att underlätta städning och ommöblering. Den andra kategorin förvaras antingen i höga väggfasta hyllor/ skåp (minst 140 cm över golv) eller i särskilda låsta förrådsrum. De höga skåpen kan gärna ha dörrar (så att det inte syns som barnen inte får ta) och nå upp till taket (så man minskar dammbildning). Dessutom är det min uppfattning att allt lekmaterial bör inte vara tillgängligt på en gång: Om man ställer undan en betydande del och byter ut varje eller varannan vecka vinner man dels att barnen får lättare att koncentrera sig på en lek i sänder, dels att de får mindre att städa (något som tyvärr brukar ta upp alltför mycket av barnens tid).

Övrig förvaring

Se till att det finns gott om hyllor/ avställningsytor både inne och ute på minst 120 cm höjd där man tillfälligt kan ställa ifrån sig telefon, kaffekopp, anteckningsblock osv. Sådant ska inte finnas i barnhöjd.

Om man använder gitarr behöver den vara tillgänglig vid samlingen. Tänk då på att det ska finnas antingen en högt placerad hylla att lägga den på eller en ordentlig krok (inte en spik!) så högt som möjligt (inte mot en yttervägg, känslig för temperaturskillnader). Annars blir det lätt så att den blir kvar på golvet efter samlingen, och riskerar att skadas. En gitarr är ingen leksak! Också barnens musikinstrument har man lämpligen i en back på en hylla i närheten.

Det finns en hel del förskolor som saknar ett rymligt förrådsrum. Jag pratade i början av 90-talet med en arkitekt för en typförskola, som hävdade att hans erfarenhet var att sådana bara används till ”skräp” där de finns. Ingenting kunde vara mer felaktigt: Balar med hushållspapper och toapapper är utrymmeskrävande, extra fällstolar och fällbord för föräldramöten eller gårdsfest, en möbel eller stor leksak som gått sönder (i avvaktan på lagning), paketkärra, plastjulgranen, en dockteaterscen… Det finns alltid massor av saker som behöver kunna ställas undan. Resultatet blev i ”min” förskola att duschrum, fläktrum och handikapptoaletten i stället belamrades!

Anslag och skyltar

Gott om väggplats för anslagstavlor (alternativt ett väggmaterial som går att stifta i direkt) behövs i: barnentrén – för föräldrainformation, hemvisten, vid plats för skrivbord och telefon – för info om verksamhets- och personalschema, barnnärvaro, alla viktiga telefonnummer mm, personalrummet – för ledningens och den fackliga informationen, info inom ”huset”, t ex checklista för förbrukningsartiklar, scheman, kurser, utbildningar mm. (Dessutom behöver man naturligtvis kunna sätta upp barnteckningar, fotomontage osv på de flesta väggytor – se avsnittet om väggmaterial.)

Även om en stor del av informationen i framtiden troligen kommer att ske via hemsidor/ mailutskick bör all viktig info finnas sammanfattad direkt på papper för att ge överblick och tillräcklig snabbhet, när en viktig uppgift söks. (Och det kan vara strömavbrott, eller mobilens batteri kan vara slut.) Tavlorna bör sitta minst 120 cm från golvet, så att småbarnen inte når stiften. För uppsättande av papper och anslag finns ännu inget som fungerar bättre än stift. Både tejp och häftmassa tenderar att lossna (särskilt från varma torkskåpsdörrar). Allra bäst vore en (aningen klistrig) yta som man direkt kunde fästa papper på.

Undvik att placera whiteboardtavlor i barnmiljön. Risken är stor att de förstörs av permanentfärg. Se också i övrigt till att bara ha rätt sorts pennor liggande vid tavlan. Och håll permanentpennor och icke vattenlöslig färg utom räckhåll för barnen även i övrigt.

Namnskyltar för barnen

På olika platser behöver varje barn ha sin namnskylt: Vid klädfack, skofack, sovplats, matplats, ”samlingsprick”, låda för teckningar, pyssel mm. Hur tillverkar man dem enklast? Det krångligaste (och dyraste) sättet är att använda dymo-apparat eller liknande nyare varianter där man trycker fram en bokstav i taget. Betydligt enklare är att skriva ut en lista med namnen i lämplig storlek på dator. Sedan kan man kopiera den obegränsat antal gånger och lätt göra ändringar.

Hur fäster man skyltarna? På klädfack och skohyllor, liksom skåplådor och madrasskåp, bör redan från början finnas hållare där man kan skjuta in namnlappar bakom en tunn plastskiva. Det är annars svårt att få skyltarna att sitta fast med hjälp av tejp, inplastning eller häftmassa.

På väggarna får man klara sig med häftmassa eller stift. Undvik att försöka plasta in lappar för ”samlingsprickar” direkt mot golvet. Det samlar smuts i skarvarna, och min erfarenhet är att plasten ganska snart lossnar och rivs upp. Det bästa vore om golvbeläggningen redan från början förses med mönster/ symboler som kan användas för ändamålet. Detta kan göras på alla ställen som kan tänkas bli utvalda som samlingsplats.

Ett alternativ är att använda en (rund eller oval) matta (diameter kanske ca 200 cm) där barnens platser är markerade runt om. Namnlappar (av tyg) kan då fästas enkelt med häftklammer. Det finns även färdiga mattor att köpa för detta ändamål, med t ex djurmotiv för platserna och en världskarta i mitten. Även på överdragen till sovmadrasser kan denna metod användas. Vill man att varje barn ska ha sin egen symbol går det naturligtvis utmärkt, men inte istället för namn! Vikarier har ingen chans att snabbt lära sig alla symboler, det är tillräckligt svårt att lära sig namnen.

Leksaker   (Se hela avsnittet)

Vid inköp av leksaker: Tänk på att varje avdelning inte nödvändigtvis behöver  ha en egen uppsättning av varje slags leksaker. Man kan med fördel låta en hel del av lekmaterialet rotera mellan avdelningarna. Jag tar här endast upp några råd om och synpunkter på ett litet urval leksaker. Två allmänna konstateranden gör jag när jag bläddrar igenom försäljningskatalogerna för de större distributörerna:

a) Fortfarande dominerar pojkar på bilder av bilar och byggleksaker, och flickor tillsammans med dockor och hushållsleksaker! b) Generellt sett anges relativt höga åldersgränser för användning av produkterna. Jag tolkar det som att företagen vill gardera sig, vara på säkra sidan mot olyckstillbud eller felanvändning. Men en hel del av dessa leksaker innebär ingen som helst olycksrisk. Exempelvis anges ”från 2 år” på ett bultbräde med en gummiklubba. Min erfarenhet är att ettåringarna är väldigt roade av liknande saker (om man som personal står ut med bultandet, vilket man väl får försöka göra ibland). Det viktigaste är att man har koll på att det är minst 3 cm-diameter på alla lösa delar.

Barnböcker

Hörde nyligen (november 2013) i P1-morgon en forskare som tog upp det faktum att vikten av att läsa för barnen och berätta sagor över huvud taget inte nämns i den 2010 reviderade studieplanen för förskolan (vilket låter minst sagt anmärkningsvärt). Han tog också upp vikten av att följa upp läsningen och prata med barnen om vad man läst. Han poängterade att det sätt läsningen används idag i förskolan kan ge barn intrycket att det är en aktivitet vars syfte endast är att få barnen att vila sig eller kanske somna.

Idé: Bilderböcker med liten textmängd borde kunna tryckas med text åt båda hållen. På så vis kan den vuxne läsa utan att behöva vända på boken och visa bilderna om barn sitter runt omkring. Man borde också ge ut tvåspråkiga barnböcker: svenska plus ett invandrarspråk!

Här är ett urval böcker, som jag tycker fungerar bra att läsa på förskolan. Jag har hoppat över de allra vanligaste, som alla redan känner till. Tänk på att försöka jämna ut könsfördelningen, fortfarande är huvudpersonerna övervägande av manligt kön!

* För 1 – 3 år: Anna-Clara och Thomas Tidholm: Ture kokar soppa, Knacka på m fl Landström: Bu och Bä-böckerna,

* För 2 – 5 år: Sven Nordqvist: Nasse hittar en stol, Nasses taxi m fl, Carl Johan Forssén: Kaninen som så gärna ville sova

* För 2 1/2 – 5 år: Max Velthuijs: Grodan-böckerna, Eva Eriksson: Malla handlar, Barbro Lindgren: Jamen Benny m fl, Tony Ross: Hur säger man? m fl (Prinsessanböckerna), Hans Alfredsson – Per Åhlin: Månen går på långa ben.

* För 3 – 6 år: Eva Eriksson: Bella och Gustav, Tove Jansson: Vem kan trösta knyttet m fl, Nordqvist: Rävjakten, Pannkakstårtan, Jan Lööf: Det röda äpplet m fl.

* För 4 – 7 år Tidholm: Resan till Ugri-la-Brek, Om en morfar som försvinner (eller dör).

Kom gärna in med flera boktips!

Uteleksaker

Vid val av lekcyklar tänk på att de inte bör vara onödigt tunga, detta varierar en hel del mellan fabrikaten. Det poängteras på ett ställe att tyngden gör att cykeln inte välter lika lätt i en kurva. Låt gå för det, men i gengäld får den högre fart i nedförsbacke och har större rörelseenergi (vid viss fart), vilket innebär större skaderisk vid krock med något eller någon. Och det blir tungt släpande för personalen. Gärna ”bussar” och släpkärror så att flera kan leka tillsammans. Undvik att skaffa en enda av en viss sort, då blir det lätt ”slagsmål” om den. Men naturligtvis behöver inte alla kunna cykla på en gång.

Enkla plastpulkor får lätt längsgående sprickor vid användning på isigt underlag. Det kan därför vara bra att kontrollera att pulkan är tillräckligt stabil i samband med inköp. (Gäller även sandsaker av plast.) Vidare ska den vara utformad så att barnet sitter med böjda ben, vilket minskar risken för benbrott. Hinder får inte finnas i eller nedanför backar som används för pulk- och kanåkning.

Linan pulkan dras i bör inte vara utformad som en ögla som barnet kan få runt halsen. Om den ändå är det kan man göra knutar på den som förhindrar detta. (En ögla mindre än 35 cm kan barnet inte få in huvudet i.) Samma sak gäller för s.k. trampkrukor, som består av en upp-och -nervänd hink med ett rep i, som används som styltor. Knyt ett par knutar på dem så blir öglorna tillräckligt små!

Barnvagnar

Inköp av dubbelsulkies bör göras gemensamt, ej avdelningsvis. När vi startade köpte vi två vagnar var till tre 1-6-avdelningar. När vi sedan la om till småbarn – mellan och stora så hade vi fyra extra vagnar som aldrig användes. Även om man har flera 1-6-grupper behöver man ju inte ha samma utflyktsdag.

Var noggrann i samband med monteringen, det är inte kul om ett hjul lossnar när ni är ute på promenad. Se alltid till att låsa den extra spärren så att vagnen inte kan fällas ihop av misstag. Häng inte tunga kassar på handtaget, då kan vagnen lätt välta om barnet reser sig. (Jo, de ska vara fastspända, men jag har aldrig sett detta göras inom förskolan.) Fällbar frambåge gör det lättare för barnen att gå i och ur själva.

Barn5

Annonser
%d bloggare gillar detta: