Skip to content

5. Malört och silvermåne

mars 4, 2013

MalaprGöran Dahlman

kriminalroman

Den traditionella festen på landsortspuben Dead Raven slutar i katastrof. För precis tusen år sedan förlorade ett stort antal vikingar sina huvuden i en sammandrabbning vid ån Little Ouse som flyter genom byn.

Ett manslik hittas nu efter ett par dagar i samma å. Den oerfarna kriminalinspektören Lara Corse får hand om fallet, och det dröjer inte länge innan nya dödsfall inträffar. Just när Corse börjar få grepp om det hela råkar hon ut för nya chockartade händelser.

Inbunden, 334 sidor, utk. mars 2013    REA 60 kr

Hon hade bara hunnit ett tiotal meter bort när hon fick den kraftiga hettan i ryggen, och hela skogen framför henne lystes upp som i fullt dagsljus av eldsflammorna. Hon fortsatte uppför den lilla slänten från grusgropen och sedan ytterligare ett stycke innan hon vågade stanna ett ögonblick och vända sig om. Ljudet var förvånansvärt svagt, hon hade fruktat att det skulle bli som en knall, men det var snarare bara ett ”poff”, en väsning. Bilen var förstås helt övertänd, om ett par minuter skulle bara ett stålskelett finnas kvar. En tjock, svart rökpelare steg rakt uppåt i den vindstilla natten tills den uppslukades av den mörka himlen. Det strilande regnet hade inte en chans att dämpa elden, men gjorde ändå att risken för att den skulle sprida sig var obefintlig, tänkte hon. Det här var slutet. Punkt. Inte ett spår skulle finnas kvar. När hon kom hem skulle de senaste dygnens katastrofala händelser vara bortsopade, de skulle aldrig ha ägt rum. Hennes livs värsta mardröm… skulle vara över. Allt skulle vara som vanligt igen. Eller för resten: Det var nog ändå bara den näst värsta! Hon hade för säkerhets skull parkerat sin egen bil på en annan skogsväg ett par hundra meter söderut, så att hon inte skulle riskera att möta någon som händelsevis såg elden och skyndade fram. Men det fanns ju egentligen ingen risk. Inte en käft skulle ge sig ut sent på kvällen i det här vädret och det var säkert en kilometer till närmsta hus. Med bestämda steg rörde hon sig genom bokskogen. Det var verkligen lättgånget, som ett salsgolv. Det prasslade svagt när hon satte ner skorna bland de löv som redan fallit. I hennes vänstra hand dinglade den nu tomma bensindunken, med den högra försökte hon så gott det gick hålla ögonen fria från regnvattnet som strömmade från håret och ner över hennes panna. Varför hade hon inte tagit med sig regnkläder? Eller pengar? Eller kollat sin egen dunk? Hon hade varit alltför stressad. Tur att hon hittade…

telefonen, annars hade hon väl aldrig fått eld på fanstyget. Inte ens en ficklampa hade hon, men den här skogen kände hon som sin egen ficka, så det var egentligen överflödigt. Först när hon hade satt sig i bilen och skulle starta kände hon hur iskall hon hunnit bli. Kroppen skakade så att hon fick anstränga sig för att hålla ratten stadigt. Det kanske inte bara berodde på kylan? Hon slog på radion. En gammal Elton John fyllde bilen. Inom tjugo minuter skulle hon vara hemma och kasta av sig de blöta kläderna och ställa sig i den varma, sköna duschen. Efteråt skulle hon öppna en flaska rött och krypa ner i läsfåtöljen med en bok. Kanske någon historisk roman? Drömma sig bort! Hon körde i normal hastighet, varken för fort eller för långsamt. Det gällde att inte väcka någon onödig uppmärksamhet. Men hon mötte inte någon alls längs den kurviga landsvägen. Inte ett enda fordon. Det hördes skrål från puben. Hon svängde direkt in under carporten, klev ur och låste bilen. Just när hon hade satt nyckeln i ytterdörren lösgjorde sig en skugga borta vid förrådet. Det var en person klädd i regnställ med kapuschong över huvudet. Hon kunde inte se ansiktet i mörkret, men hon kände direkt igen rösten som väste: ”Och vad i helvete tror du att du sysslar med egentligen?”

Annonser

From → Uncategorized

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: